Att se istället för att titta, att lyssna istället för att höra
av Håkan Liljeqvist- Publicerad:januari 31st, 2006
- Feedback:5 kommentarer
- Kategori:Jag reflekterar
Min systerson vaknade en morgon, satte sig spikrakt upp i sängen och utbrast:
”Det är ljust ute. Det är en ny dag. Mamma, jag har inga problem.”
När jag skrev ett brev till en väldigt god vän häromdagen blev något klart för mig och det är dessa rader jag vill dela med mig av även till dig som läser min blogg (i något redigerat format):
Några citat har ”drabbat” mig idag och igår, ord som klokare människor än jag formulerat till oss andra att bara ta emot:
”Förundran är en liten svindel av klarhet. Mystikens lillasyster.”
”Det är i skarvarna som livets intressantaste grejer händer.”
”Gud bor i detaljerna.”
Tre olika människor säger eller skriver tre olika saker i olika samanhang men för mig väver de tillsammans det finaste av spindelnät. Jag förstår hur jag vill vara. Jag förstår vad det är jag ser när jag betraktar min systersons inställning till tillvaron. Jag förstår varför jag inte vill bli stor. Jag inser ju att jag vill det egentligen men på ett plan vill jag det inte. Nu plötsligt förstår jag på vilket.
Alltså en dementi (som bygger på en insikt som har fått verka fram), mannen som inte vill bli stor vill det egentligen, men inte när det kommer till förundran. Inte när det handlar om att se och upptäcka de små detaljerna för där bor Gud. När det kommer till vissa saker vill jag alltså ha förmågan att kunna börja från noll och uppfinna saker på nytt, för första gången. Som när man inte bara tittar på blåsippor utan verkligen ser dem och låter sig förundras. Man ser det för första gången, på ett nytt sätt. Jag tänker att det är ljusårs skillnad mellan att titta och se. Det är skillnad på att höra och att verkligen lyssna. Och det är i skarven som livets intressantaste grejer händer…
Det är nog så att vi måste ha tid och lugn och ro för att kunna förundras, för att hinna se och lyssna på riktigt. Vi lever våra liv och det mesta rullar på och det ges inget utrymme att förundras. Så kommer kanske plötsligt skarven (som för mig just nu). Tidshålet mellan då och sedan ger mig möjligheten och tiden att gå runt som en femåring med ett ”åh” på läpparna och ögonen vidöppna (kanske inte bokstavligt då men du förstår säkert). Jag hoppas att jag ger mig tiden att förundras även när min tillvaro i större utsträckning fylls av arbete och tider att passa och allt börjat snurra i snabbare takt igen.
Med kaffetermos, mackor, lite frukt i ryggsäcken och möjligen också en del solsken i blick har det idag bedrivits en vandring runt Bergundasjön tillsamans med 
