…och kyrkvaktmästare Bengt-Göran Eliasson säger ”bajsblaffa” i Kyrkans Tidning. Jag är i chock. Inte. Men drar lite på mungiporna.
Imorgon ska jag åka tåg i nästan tio timmar. Destination Uppsala med byte i Alvesta och Stockholm. Tur och retur för en anställningsintervju som jag verkligen hoppas kommer att gå bra. Tågresan är egentligen inget jobbigt alls utan något jag ser fram emot. Jag gillar helt enkelt att åka tåg. Nästan älskar. Man kan egentligen inte göra så mycket mer än att sitta där och se landskapet flyta förbi, läsa, skriva, prata med okända människor, låta tankarna vandra och kanske sova en stund. Och tjuvlyssna på andra om man är nyfiken som jag.
Det är nog just detta att tiden på tåget är vigd åt sådana saker som gör att jag gillar det. Där är det helt okej att inte stressa för man rör sig framåt ändå. Det händer något, jag reser, men trots det är det ett ”tidshål” i tillvaron som jag tror kan vara nyttigt att ha ibland.
Jag har mina helgon.
Människor som lever kvar i mitt sinne fast de inte trampar runt på denna planet längre.
Där finns bilden av morfars trygga händer runt kaffekoppen.
Han sitter vid köksbordet i den lilla röda stugan som ligger på den vackraste av platser.
En sockerbit mellan läpparna.
När vi åkte därifrån stod han och mormor alltid på trappen och vinkade farväl.
Mot min vilja blir bilderna suddigare för varje dag.
Mot min vilja blir de fler och fler, de helgon jag måste minnas för att veta vem jag själv är.
Senaste på Prylar & Design
