…teven och programet This is our music på SVT2 kl.23.00. Programledare är Lars Beckung och Andres Lokko. De gånger jag hamnade framför programmet under förra säsongen minns jag som högtidsstunder.
Har sagt det förr och säger det igen. Varför hålls det kurser i organisationskommunikation när vi inte ens klarar av interpersonel kommunikation, människa till människa? Hur små är inte förutsättningarna för att vi ska lyckas? Via Blind Höna hittade jag denna artikel. Kommer jag bli klokare efter jag läst den månne?
Det här måste ni testa. Snabbt!
Before you do this, know that the ”I’m Feeling Lucky” button on Google is intended to take you to the most relevant website for your search term without you having to browse sites. For instance, putting in ”cancer” will automatically take you to the American Cancer Society website. Putting in ”apples” will take you to the website for the Washington State Apples Commission. Now try ”failure.”
1.) go to www.google.com
2.) type in ”failure” without the quotes
3.) press the I’m feeling lucky button (instead of the google search one)
4). Laugh
5) repost
Hurry, before the good folks at google fix this
Tack för tipset Seb!
My blog is worth $1,693.62.
How much is your blog worth?
På utflyckt till de småländska skogarna igen. Trotsade blåst och regn och gav mig ut på en löprunda på 4.5 km. Rätt häftigt när man har dragit ett antal rundor och man börjar känna att kroppen svarar. Ingen förkylning nu please! Dagens tips är löpbyxor typ tight. Har skaffat ett par Nike DF Tech Tight (vilka löjliga namn det finns på kläder). Inte jättesexigt men perfekt att kuta runt i såhär på höstkanten.
Nu ska jag göra nytta.
Ikväll har jag den stora förmånen att vara barnvakt. Jag är värsta Farbror Barbro.
En film, två teateruppsättningar och en konsert på Kafé de Luxe. Det är nytt världsrekord i kultur för mig på en vecka. Så intressant och så privilegierat att i lilla Växjö att kunna genomföra denna egenkonstruerade kulturfestival. Det började alltså i söndags med filmen Brunnen på Palladium och fortsatte på måndagen. Denna kväll bänkade Petter och jag oss i den lilla teaterbyggnaden för att se en uppsättning av Fröken Julie.
Jag är ganska svältfödd på teater. Så är det ofta om man är född och uppväxt i en liten by mitt i de mörkaste av småländska skogar. Teater är något som inte händer där om man inte leker med sin fantasi och betraktar hela tillvaron som en teater vilket kan vara ett ganska roligt tankeexperiment. Hur som helst, det tar ett tag innan jag vänjer mig vid formen, teatern och publiken som främst består av kvinnor som ser ut som lärarinnor (är de det?). Det där släpper dock lagom till att skådespelarna entrar scenen och sedan sitter jag där i mörkret och tar in.
Det här var måhända inte det bästa som någonsin presterats på en scen och tilltalet var till en början lite trevande. Men det gjorde inget. Inte för mig just där och då. Jag har också mina brister och ibland gör det saker och ting bara mer mänskliga, mer intressanta hoppas jag. Den största fascinationen denna kväll är inte skådespelarinsatserna utan berättelsen och dess tidlöshet. Strindberg berättar om skillnaden mellan människor och människor på ett precist sätt och efteråt kan jag konstatera att helheten landat väl hos mig. Och jag upptäcker en brist hos mig själv: jag kan min Strindberg allt för dåligt och det är illa, illa eftersom han är bra. Punkt slut.
Det hinner knappt inte förflyta ett dygn innan jag ser Börje Ahlstedt, Margaretha Byström och Irene Lindh spela Thomas Bernhards De sammansvurna. En mörk berättelse om nazism, fanatism och dårskap. Det är SS-chefen Heinrich Himmlers födelsedag, den 7 oktober, och systrarna Vera och Clara, som är rullstolsbunden, ska som vanligt fira den med sin bror Rudolf, hovrättspresidenten. I hemlighet bakom fördragna gardiner.
Det är en sjuk trio vi får lära känna och att det hela inte kommer sluta lyckligt inser man rätt snart. Karaktärerna är nyckfulla, besvärliga, eländiga, äckliga och det kryper in under skinnet på mig. Publiken skrattar förvisso till någon gång när Börje Ahlsteds karaktär nyckfullt slänger ur sig oförskämdheter, men inte jag. Det här är inte roligt, det är bara mycket bra. Spelet är högklassigt, pjäsen lever kvar i mig än i skrivande stund och den talar till mig på flera sätt.
Onsdag paus.
Torsdag, Kafé de luxe, spelning nummer två på bandet Paris turné runt Sverige. Jag vet ingenting om Paris egentligen och deras musik är inte en vanligt förekommande ljudbild hemma hos mig, men även denna kväll får jag något med mig. Annika, Emma, Johan och Mattias gillar att spela ihop. Det märks, det syns. De har kul och då är det svårt att inte ha kul själv. Deras musik är rak, okomplicerad och energirik. Jag blir glad, okomplicerad och energirik och även om de står på scenen och jag en bit ifrån så finns det inget distanserat i varken musik eller framträdande. Singeln Captain Morgan spelas flitigt på radion och gruppens andra skiva Secrets on tape kom i början av månaden. Jag har den inte men om den är lika bra som konserten så räcker det långt.
Vilken vecka!
#Uppdatering: Datumen på bilderna. Fel. Självfallet.
Error: Twitter did not respond. Please wait a few minutes and refresh this page.
Nytt på Prylar & Design
